Dropdeadfailure.

Mina ögon är svullna, mina tårar är blod.
Vågar inte gå ut, för har tappat allt mitt mod.
Mina armar gör ont, mitt blod vill rinna ut.
Jag känner inget längre, kan det inte bara ta slut?
Min kropp vill inte leva, mina ben orkar inte stå.
Paniken kommer krypande, och jag vill bara slå.
Mitt huvud klarar inte av mer, min hjärna vill stänga av.
Gud sträcker ut sin hand, men jag får inget tag.
Min dröm är ett paradis, och dit kommer jag aldrig nå.
Springer ikapp med djävulen, honom kommer jag aldrig slå.
Åtta kilometer kvar, sen ramlar jag ner och dör.
Jag kan vända om, men det är tvärtemot än vad jag gör.
Jag tittar ner i pappret, och läser det jag ser.
Diagnosen är satt, och sen kan jag inget mer.
Bilden suddas ut, jag vet inte vad som händer.
En sekund senare, känner jag något som värmer.

Ett krossat hjärta.
En krossad själ.
Ge mej en chans att leva igen..
Ett krossat hjärta.
En krossat själ.
Hjälp mej bygga upp mitt liv igen..

-




Alla lämnar bara till slut, ingen stannar förevigt. Hur kan jag då släppa in någon? 

Vad ska man göra när man inte riktigt räcker till?
När man känner att man är för dålig för att kunna bli din prins?
Man bara sitter här och fattar ingenting,
sen vandrar man omkring, letar efter tecken som inte finns.
Jag försöker allt jag kan för att hitta några svar,
för jag har letat överallt men jag har ingenting kvar.
Jag behöver dig för att kunna känna riktig lycka nu,
så behöver vi varandra eller vad tycker du?
Det händer att jag sitter här och drömmer helt ensam,
och jag hoppas inombords att du känner samma längtan?
För visst vore det skönt att bara kunna hålla om dig,
när man ligger utan sömn och man känner sig helt omvänd.
Skulle göra allt för dig, jag skulle vandra genom öknen.
För när allt kommer till kritan, så är du den jag söker.
Alla tårar som jag fällt, dom skulle bilda oceaner.
För att leva utan dig, ja, den tanken gör mig galen.

Så jag tar på mig skorna för att kunna vandra nu,
för jag måste andas ut så att allt kan få ett slut.
För jag vill inte leva här om det ska vara problem,
för du rockar min värld och det hoppas jag du ser.
Önskar jag kunde förklara alla känslorna som finns,
jag försöker allt jag kan men jag får inte fram nånting.
Det känns som jag är vilsen och att jag klättrar i berg,
och när jag är utan dig börjar världen tappa färg.
Men jag kämpar mig mot toppen för jag känner jag måste skrika,
men när jag väl är där börjar lungorna ge vika.
Tror att allting är förgäves så jag vänder blicken ner,
och när man står på toppen så ser man mycket mer.
Så jag sträcker ut mina armar och jag hoppar ner från branten,
jag hoppas att du ser och att du fångar mig i famnen.
För jag faller genom luften och jag är en del av vinden,
även om du inte fångar mig så har vi våra minnen.

Visst så finns det hinder och dom känner jag ju till,
men jag vet att vi kan bli det vackraste som finns.
Om vi bara står upp för våran rätt att vara tillsammans,
för man rår ju inte för vem som får en att falla.
Jag känner tankar vandra runt och dom vandrar i en cirkel,
men du vet att du kan andas lugnt för dom starkaste dom vinner.
Så om du bara tog dig mod till att våga vara ärlig,
skulle du och jag kunna få det att fungera och förändra våran världsbild.
Jag vill inte vara jobbig men jag känner att jag saknar,
dig och allt vi hade sekunden som jag vaknar.
Men om du inte vill så får vi fortsätta som vänner,
för att se vad som händer för du vet ju vad jag känner.
Bara så du vet får du mitt hjärta att bulta,
ingen kan nånsin kapa banden, inte ens med en bultsax.
För jag tycker att det känns som vårat hjärta växt ihop,
har man två hjärtan tillsammans kan man bilda något stort.

För jag har sökt i många år efter någon att få älska,
nån som skulle sakna mig, nån som skulle känna längtan.
Men det känns som att jag inte kommer hitta några svar här,
för jag trodde allt bra och att du faktiskt var kär.
Nu känner jag bara känslan av att jag gått på grund,
för jag sluter mina ögon men jag får inte en blund.
För allting som jag ser är alla stjärnor som lyser klart,
jag skulle ta ner en för dig om du blev min idag.

Kärlek kan man inte påverka.
Försök släcka ett brinnande hjärta.
Ty kärlekens blindhet vill utmärka.
Förälskelser slutar med smärta.

Kärlek skapar frågor utan svar,
Slutar med att du står ensam kvar.
Kärlek skapar panik med frågor,
Slutar med besannade farhågor.

När hoppets låga sakta brunnit ut..
Förälskelse i glömska, ensam som förut.

</3
-




denna dan kan dra åt helvete, allting är bara helt fel nu.
men jag klarar mig ur detta själv, jag behöver ingens hjälp..
låt mig va, låt mig kämpa själv även fast döden kanske inträffar.
jag orkar inte. tänker inte inte ens berätta allt som hänt idag.
ni behöver inte bry er eller något.. för det gör ni ändå inte. hejs.

Har du hört om han som alltid kommer fel,
hur han än stämplar och eftersänder?

Han säger: Allting går att leva på,
men man nästan måste vara två.

Han vet hur man dövar ensamheten.
Han vet hur man kastar allt man har.
Han vet hur man flyr från den här planeten,
Men han vet inte hur man stannar kvar..




Gårdagen kan dra åt helvete. Jag orkar inte.

EN HELT SÖMNLÖS NATT. Det går inte, fan..
Jag mår dåligt, inte bra alls. Har migrän, och jag kan inte sova. Så är jag cpledsen.
Hur fan kunde jag glömma, bara helt sådär? Jag har inte tänkt på er ett bra tag,
som om jag glömt er, det kan jag erkänna. Vissa anser att det är positivt?
Äre verkligen det? Att glömma som om dom aldrig existerat eller något.
Hur kunde jag? Förlåt, jag glömde, glömde att det var ett år sen för nån dag sen..
Jag har inte ens besökt era gravar, någon gång alls. Jag var inte ens på era begravning.
Jag klarar inte av det, och jag klarade inte av att gå på det. "Världens sämsta son"?
Jo, tack. Jag inser nu att jag är det. Fuckfuckfuck. Nu rev jag upp allt igen,
som jag försökt tränga bort så länge nu. Det ska inte hända igen, jag ska inte glömma.
Jag saknar er, något otroligt iaf. Jag vet inte hur länge till jag klarar av att ha det såhär.. :'/

--







Saker har förändrat, och vi går sakta fram. Kärleken finns där, vi har hittat tillbaka.
Glöm det som varit för det är ett nytt år, en ny start. Även fast det är jobbigt ibland,
beter vi oss som vanligt. Och jag förstår att du är ledsen ibland, över saker som jag gjort fel.
Jag har aldrig slutat älska dig och jag är väldig tacksam att du gör mycket för mig.
Men ibland ser jag inte det, och då blir det som det blir. Vi bråkar. Förlåt men ska bättra mig,
ska lyssna och förstå dig mer. Jag ska få dig le, för jag vill aldrig se dig gråta mer.
Du betyder så mycket, du har alltid funnits där. 1 år har gått och jag är fortfarande lika kär.

Förlåt för det där igår, och för jag kanske var lite för borta och nere på slutet..
Jag vill bara inte förlora dig. Jag klarar mig inte utan dig. :(  Jag älskar dig verkligen, E>.
"Suppose we were happy, suppose it was true. And suppose there were cold nights,
but we somehow made it through. And suppose that I'm nothing without you.."

Så säg som det är, för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna.
Förlorar mig, och känslorna faller fritt på midnattsgatorna. För vem skulle bry sig,
om våra hjärtan blev förstörda? Men allt det här vänder sig in i mig.

Och du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel.
Och jag går bara ner mig för det är så jag säger det; Du är det finaste jag vet..

hopplöst fall,
kanske inte ångrar allt.
men alla gångerna jag gett er oro och hål i ert inre,
och för varje gång jag gett dig tårar på kinden.

men gråt inte.

tiden är knapp, åren försvinner... likaså jag.   

du kunde sagt det tidigare,
då hade jag inte besvärat dig med något.
bara glöm allt jag sa. jag är inte så viktig.
jag mår bra.................................
:'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'(

And I think you should know this,
You deserve much better than me.

 



denna dagen är skit. spelar väl ingen roll nu.
det blir alltid mitt fel i slutändan, vet redan att det är det.
behöver ingen påminnelse. hejdå.. :'///////////////////////////

Fast i självförstörande depression och tankarna tar över.
Jag sitter och tänker på tiden som gått förbi, det förflutna.
Känner hur tårarna rinner ner för kinden när jag minns,
och saknar hur allt var då, hur jag var då.
Vad jag hade och hur jag aldrig tog vara på det.
Jag vet att jag inte borde blicka tillbaks, bara framåt.
Men hur klarar man det när allt var mycket bättre förr?
När man själv var en aning bättre och inte så fuckt som nu?
Att försöka gå vidare, det är något jag inte kan, för saknaden är stor.
Ett tomrum i min själ, i mitt hjärta.. som bara växer och växer.
Någonting saknas, kan det vara den killen jag brukade vara?
Känns som om jag inte känner mig själv längre.
Vet inte vad jag ska göra, vet bara att jag måste bättra mig.
Frågan är bara hur man ska lyckas när man ej har ork eller något hopp kvar.




Allting är inte som det var.. Är det mitt fel, att det är som det är?
Jag vill inte känna det såhär, vad ska jag göra nu? Vad blev det för fel?
Jag vill inte känna det såhär, jag lider som det är. Vad var det som gled oss isär?